Ute har precis högsäsongen lagt sig o det är inte fullt på parkeringen hela tiden. Det är nästan exakt samma dag ruschen slutar varje år – den 10 Juni. I visningsträdgården håller syrenerna på att blomma över o scheresminen fyller hela himlen med magi. Mina buskrosor är magiska – de blommar som gula solar, rosa pastiller o vita bomullstussar. De doftar, de fyller mig med glädje, harmoni o en underbar känsla av att jag har det så fint här. Det här är min plats på jorden, min plats för att landa, må bra, jobba och nu min plats för att överleva. Det är här jag hittar min energi, min kreativitet o mitt lugn. Jag har fått en ny stor utmaning – mitt i högsäsong – så körigt. Jag har varit sjukskriven i 3 veckor….bara 5 månader kvar. Jag är opererad o väntar på att kicka igång värsta behandlingen, jag har fått en riktigt ruskig bröstcancer o håller på att vänja mig vid tanken på att tappa håret, bli galet dålig o lämna över företaget åt mina fantastiska trädgårdsmästare. Jag är hög o låg. Jag är glad o ledsen. Jag är tacksam o fundersam. Jag är orolig, skiträdd o fullständigt övertygad om att jag kommer att vinna den här utmaningen. För jag har det så bra här i min trädgård – det är min plats på jorden. Mina händer har blivit mjuka o naglarna långa efter tre veckors vila. Runt midjan börjar kärlekshandtagen bli ordentligt påtagliga o jag märker att en trädgårdsmästare som är i vila är en föränderlig process i hela kroppen. Jag möter inte den här sommaren med glädje men med ett klart sinne. Jag ska ta mig fan göra det bästa jag kan, jag vill inte dö.